Cajsa von Zeipel





Contributor | Cajsa von Zeipel
Sara Litzen

I had been longing and preparing for Cajsa Von Zeipels solo exhibition at the Andréhn-Schiptjenko gallery in Stockholm for a long time. This was a extraordinary evening which I was sure of that I would never forget. I was nervous, it almost felt like I was going on a date, and I really wanted to make a good first impression. I wanted Cajsa Von Zeipel's sculptures to like me.

That is why I love them so much, because they are uncompromising. They do not care what you think of them. They are in total self-control, almost to a point where it becomes self-destructive. It is their own bodies which they are in control of and they are neither delicate, fragile or victims.

Cajsa's sculptures speaks to me about female sexuality and the female body. Which I feel as a woman has been destroyed in many ways, and these teenage girls are claiming with no excuse what rightly belongs to them. Female sexuality and the female body belongs to us women and girls and no one should have the right to take it away from us. Cajsa's sculptures are trying to find sexual acceptance and freedom in the middle of a world that reduces women to orifices and body parts. The porn industry has destroyed our society, and has left scars that is hard to heal. We have to pay attention to the consequences of the degrading of women and how to pave the way for a improved humane world. We need strong voices like Cajsa Von Zeipel.

The exhibition exceeded my expectations and left me speechless. Her sculptures talk about something so important and vital without apologizing. I had to gather my thoughts and it was hard for me to find the right words to this marvellous experience. Cajsa presented five different sculptures which was part of a scene that you got involved in. This time there were both androgynous men and women. But the men had no say in the teenage-girls sexual games and hierarchical conformation. You were able to see and feel the men's frustration in the exhibition. Women don't need men's help to find their sexuality.

As a young woman it is refreshing to see her sculptures and characters portraying something completely different in comparaison with what you normally get forced-fed with everyday. Just waiting on the buss you have to stand next to a two meter high billboard with a naked women crouching in her underpants. The assumption that the term woman refers to a common identity is not true, and I'm glad to see some options. The category women is a cultural product, no one is born with a gender.

Our eyes objectifies and masters more than our other senses. It sets at a distance and maintains the distance. The sculptures are placed amongst mirrors, which alludes you to se the sculptures looking at themselves while your are watching. What women want usually mirrors what men want, but here the girls are looking at themselves in the mirror.




Pressrelease | Carl-Axel Valéns stiftelse

Cajsa von Zeipels skulpturer tänjer på gränserna och får betraktaren i obalans. Figurerna hon skapar är provokativt överdimensionerade, de tittar med ihålig blick ned på sin betraktare, en blick som är både passiv och aggressiv, men med sken av total kontroll. Som betraktare blir du betraktad. Det finns inget behagfullt över von Zeipels skulpturer. Vi konfronteras snarare med våra egna fördomar, föreställningar och gränser för vad som anses korrekt att framställa och visa upp i konstsammanhang eller på offentliga platser. Hon avbildar snarare en verklighet som många blundar för och inte vill komma i kontakt med. Men egentligen är det våra döttrar som avbildas i sitt sökande efter sin identitet och betydelse i de sammanhang som de verkar i. Samtidigt synar Cajsa von Zeipel flera underliggande lager av samhälleliga normer och strukturer inom genus, makt och sexualitet.

Stiftelsens motivering

Carl Axel Valéns stiftelse har tilldelat konstnär Cajsa von Zeipel Peter Dahls stipendium, för att hon med sina storskaliga skulpturer ifrågasätter och blottlägger existerande samhälleliga fenomen. Hennes skulpturer, som bär referenser till 1800-talets realistiska och klassiska skulpturtradition, är placerade i en helt ny kontext som utmanar rådande maktstrukturer. Här finns inga mytiska eller historiska hjältefigurer utan unga sårbara kvinnor och män involverade i ett psykologiskt spel kring individens identitet, osäkerhet, kaxiga självsäkerhet, lust och girighet. Med dessa figurer, skulpterade i frigolit och täckta med gips, i ett överdimensionerat format, skapar hon ett omvänt hierarkiskt förhållande mellan objekt och betraktare. Hon synliggör en rådande ungdoms- och subkultur och ger ingångar till samtal om makt, genus och identitet. Cajsa von Zeipels konstnärliga arbete bryter ned det traditionella och skapar ny mark för ny kunskap och förståelse.




Chaos Magazine | Sexual Limbo
Lauren Hostetter

We are all voyeurs from birth — it's simply the way we learn. We observe the exchanges that take place between our parents and others around us, and with these images in our minds, we grow into adults with thoughts and habits of our own. However, try as they may to be the perfect role models, the people with our best interests in mind are up against a lot, as billboards, movies, magazines, and an ever-increasing array of youth subcultures often have a lot more say in our development than the rewards and punishments doled out at home.

Cajsa von Zeipel is a Swedish sculptor and installation artist whose works embody the turmoil of growing up in the modern world among so many unfiltered influences. The women in her work are as striking as those featured in the classical sculptures of the Italian Renaissance, but they are products of a culture with far less appreciation for the Rubenesque. They are thin and hard-bodied, and their stilt-like legs are enhanced with impossibly high platform boots. Their hollow-cheek stares hint at malnourishment, though their fashionable clothing indicates the condition has less to do with poverty than it does with the trendy frailty prescribed to youth with an eye on the catwalk

Taken in as individual pieces, Cajsa von Zeipel's sculptures are technically striking with expressions that flawlessly render emotions ranging from disgust to ecstasy. However, studied as part of a larger whole, they begin to tell a story. In one end of the gallery, a young woman assists her ailing friend while looking across the room with her mouth agape. Following her gaze, you see a figure of a man masturbating to an orgiastic scene unfolding in the other room. One of the three women involved appears to relish his presence, which is evidence of her own desirability and fodder for a growing narcissism that is further encouraged by a mirror reflecting the scene from below. All of them are judged silently by a man sneering in disgust in the next room.

The figures in Cajsa von Zeipel's meticulously constructed worlds are at odds. The women are nubile and full of sexual energy, but the men are unsure how to connect. They are isolated and sexually frustrated at their relegation to a world of perpetual voyeurism and looking yet never touching.




Pressrelease | Lento Violento
Andréhn-Schiptjenko 2012

Andréhn-Schiptjenko proudly announces Lento Violento, Cajsa von Zeipel's first solo exhibition. Cajsa von Zeipel works with large format sculptures that carry references to both fashion and teen culture, the Renaissance masters and the classical tradition of sculpture. They are modelled in polystyrene and the final form covered with a layer of plaster. The white surface, the unclothed figures and the realistic depiction of the tall and thin characters have an aesthetic that is simultaneously appealing and scary. Her figures seamlessly move from the attractive to the repulsive, grotesque and studied.
Von Zeipel's primary motifs have previously exclusively consisted of young women or teenage girls. Their associated attributes such as platform shoes and ponytails, serve as indications of a sub-cultural affiliation. They are often involved in subversive homoerotic games with a dark undertone. These works have focused on issues related to contemporary expressions in popular culture, questions of gender and explorations of female sexuality. By using the teenage girl and the fact that popular culture is critical to the construction of identity, von Zeipel has captured a world that is elusive, sometimes self-destructive, but also rebellious.
In her solo exhibition at Andréhn-Schiptjenko entitled Lento Violento (slow, violent), von Zeipel also includes sculptures depicting young men. The androgynous characters are all involved in sexual games and hierarchical conformation. The works are installed amongst mirrors, which allude both to the myth of Narcissus and the idea of self-reflection. Through their constellations, the sculptures come to represent different characters in a drama. The viewer gets involved in a psychological game between individuals, their lust and greed.

Cajsa von Zeipel, born 1983, graduated from the Royal Art Academy in Stockholm 2010.
She has earned critical acclaim and public attention through a number of sculptures in monumental formats such as Pretty Vacant at MOOD in Stockholm and Seconds of Ecstasy, an 8-meter high sculpture from her degree show, now in the collections of the Gothenburg Art Museum. Her work is also currently on view in the Borås International Sculpture Biennale.



Pose Plastique | Cajsa von Zeipel
Borås Internationella Skulpturbiennal

Cajsa von Zeipels överdimensionerade kvinnor har tydliga referenser till såväl ungdomsestetik som klassisk skulptur. Genom kvinnornas storskaliga format vill Zeipel störa betraktarens, eller kanske voyeurens, traditionellt trygga plats genom att skapa ett omvänt hierarkiskt förhållande. Zeipel modellerar fram sina skulpturer i frigolit och den slutgiltiga formen täcks med ett lager av gips.
Pose Plastique är en av Zeipels unga kvinnor som i en kaxig pose hänger med ena benet över ett podium. Termen "pose plastique" användes redan i det viktorianska England för att beskriva "levande statyer", avklädda kvinnor i klassiska poser — ett rumsrent sätt att presentera kvinnokroppen publikt bakom konstens och klassicismens täckmantel.

Pose Plastique
Cajsa von Zeipel´s over-sized women contain clear references to adolescent aesthetics as well as classical sculpture. In the large-scale format of the women, Zeipel wants to disturb the viewer´s, or perhaps the voyeur´s, traditionally secure place by creating a reversed hierarchical relationship. Zeipel models his sculptures in styrofoam, with the final form covered with a layer of plaster.
Pose Plastique is one of Zeipel´s young women who, in a cocky pose, has one leg hanging over a podium. The term "pose plastique" was used previously in Victorian England to describe "living statues", unclothed women in classical poses — a reputable method of presenting the female body in public behind the guise of art and classicism.


Det dolda våldets långsamma verkan |
Lento Violento
Leif Mattsson, Omkonst

Det dolda våldets långsamma verkan
Mitt i den gipsvita, spröda tystnaden anas något dovt och oroande: en rastlöshet, en undertryckt aggressivitet, en eruption i slow motion. Med titlar som "Tjejspyan" och "Runkballe" slås tonen an på Cajsa von Zeipels (f. 1983) första Stockholmsutställning. Känslorna pendlar mellan svart och vitt – mer sällan grått. Kärleken, livslängtan, suget efter extasen och de gränslösa experimenten. Drömmarna bleknar, dagarna vitnar. Figurernas gängliga kroppar vilar i sin inkapslade ungdom, bekymmerslösa inför det ännu så undflyende begreppet åldrande. Nu är Nu! Allt Genast!

P å Konshögskolans examensutställning 2010, fick Nike (i Konstakademiens Nikehall) sällskap av Cajsa von Zeipels flera meter höga strippa i gips. Redan då kunde man ana ett tilltal som inte i första hand var ironiskt eller hånfullt. Där fanns en ganska tydlig hyllning till den visserligen huvudlösa men ändå så ståtliga segergudinnan Nike. På Andréhn-Schiptjenko blir det än mer uppenbart att Cajsa von Zeipel vill förena, inte förkasta. De gängligt ungdomliga kropparna hämtar drag från både klassicismen och serietidningsestetik. Och i vissa fall finns där en kontemplativ stillhet och inre tystnad, som i "Smoker" eller "Crocodile Tears".

Återkommande är de introspektiva dragen, självbespeglingarna, besattheten (eller förundran) över den egna kroppens outgrundliga former. Cajsa von Zeipels figurer söker det extrema, de vill dansa hela natten lång i platåskor och stringtrosor. Generationsmurarna kring dem är meterhöga, men ändå imaginära, transparenta. Alla har ju varit där. Igenkännandet hindrar förfrämligandet, figurerna är inga märkliga monster, de är som du och jag.


DISCOVERY | Interview Magazine
Maria Elena Guerra

Entering the gallery space where artist Cajsa von Zeipel has installed her first solo exhibition, "Lento Violento," at Andréhn-Schiptjenko in Stockholm, is like trespassing the end of a party. The sculptures vibrate with nocturnal energy: white figures made out of three different materials combined, styrofoam, jesmonite, and plaster, all engaged in different stages of copulation, domination, and submission. Von Zeipel's work stems from thoughts on narcissism and youth culture, like the pro-ana culture. Her work relates to the strong desires of realizing the self no matter what the cost.

Interview met and walked around with von Zeipel on the reflecting mirror gallery floors to learn the source of this scenery.

HOMETOWN: Gothenburg, Sweden. Later I moved to Stockholm and studied for a Master's Degree at the Royal Institute of Art.

STARTING OUT: I started very late with sculpture, only in my fourth year of art school did I really go ahead and properly focus on sculpture. Previously I made performance and installation art. I find it compelling to work with specific characters a little longer. Because sculptures take quite a long time to produce, similar characters continue through my work on a long-term basis, [it] gives me more time to keep evolving my ideas. Mirrors have been there next to my sculptures to enhance certain feelings from the beginning; it's also because my work began to develop entirely after a lecture on narcissism, and I wanted to bring the mirror as a reference to the starting point of where my work took off from. This was during my exchange year at Stäedelschule [in Frankfurt, Germany] and I took these ideas and tried for a long period to abstain myself from eating. I wanted to practice the relations that I thought to have found between narcissism and the pro-anorexic culture and see where it would take me. It was very costly for my well-being. It was only after I finished this that I took my experience and translated it to working with sculpture. My work is not about anorexia at all, but the anatomical interest that I have comes from this period in my life.

CHARACTERS: Since my first sculpture, I have always worked with a kind of character, a young woman, who often interacts with other young women. If I would have put a man in the sex scenes that I've made, then there would be a power game where everything would depend on him, and for me that is very uninteresting, but since I've been working with this for a couple of years now, it also becomes more challenging on a personal level to work with men. So I have two in this exhibition, but they are the sexually frustrated, peripheral ones who can't be part of the actual scene, and I placed them to be quite alienated having a moment acting out on sexual desires for themselves instead.

CLASSICISM: I try to somehow position myself away from the classic way of making sculptures. I work figuratively, but I think it's quite interesting to try to get the object to be built with a mind, that you come away from that simple studying of the object in 360 degrees without somewhere during that moment meeting their eyes. One sculpture, King, portrays a half-naked young woman, she stands and looks at herself in the mirror. She is not particularly interested of you as her voyeur, she keeps self-focus, whereas the viewer, first looking at her in the mirror then basically seeing yourself in comparison to the sculpture, the mirrors makes aware of what a fucking jerk you are watching her. Somehow there is a mob built into the exhibition I imagine, in part of their rather judgmental glances, and you are forced to face yourself when you're walking around.

SCALE: I'm extremely tired of reductions of human characters, especially since I work with the concept of young women, and usually in sculpture the girls are pretty small, smaller than real life, and also passive. So I never work from a scale of 1:1, it is always enlarged.

MUSICAL INFLUENCE: I've been listening countless hours, before and during the production of this exhibition, to Gigi D'Agostino's album Lento Violento ...e altre storie, this very hard but slow and melodious hardcore electro, where I also found inspiration for the name of my project. I wanted a reference to something I'd been greatly influenced by, but I also like the idea of using a language that I don't speak, when for everyone it would have been easier to simply refer in English.



Lento Violento | Cajsa von Zeipel
Anders Olofsson, Konsten

Ingen som besökte Kungl. Konsthögskolans Vårutställning 2010 kunde väl undgå att märka Cajsa von Zeipels jättelika strippa som intog Nikehallen bokstavligt talat från golv till tak. Inte heller kunderna som shoppar i nya och trendkänsliga gallerian Mood i Stockholms centrum har kunnat förhålla sig indifferenta till von Zeipels konstnärskap. Hennes taniga tonårstjej, stapplande på alltför höga klackar och med hela byggnaden vilande på sina skuldror, är ett fascinerande och smått skrämmande blickfång.

Helt vita skulpturer i kolossalformat föreställande människor är en närmast utrotningshotad genre i konsten. Men Cajsa von Zeipel lyckas ge den en vitamininjektion som inte känns vare sig sökt eller mossig, något hon visar med eftertryck i sin första separatatutställning på Andréhn-Schiptjenko. Även om hon till det yttre tar stöd i en gedigen konsthistorisk tradition har hon uppgraderat den ett antal versioner. Det är inga mytiska eller historiska hjältefigurer hon sätter på piedestal, utan individer av det mest sårbara slag: unga tjejer och killar på jakt efter en identitet, provocerande, prövande, ifrågasättande, utlevande, osäkra och på samma gång med en kaxig självsäkerhet.

Formspråket påminner vagt om Oskar Korsárs trådsmala flickfigurer, som vi möter halvvägs mellan barndomen och vuxenlivet med Döden som bästa kompis och den egna kroppen som ett otympligt fängelse. Både Korsárs och von Zeipels figurer har ett drag av gammaltestamentlig helgonlikhet över sig. Deras magra kroppar med alltför stora händer och fötter och blickar i fjärran tycks trotsa tyngdlagen i en undertryckt längtan efter en sannare veklighet bortom denna jämmerdalen. Men där vi inför Korsárs bilder blir stående i respektfull tystnad, medvetna om att vi fått blicka in i en annan individs allra mest intima värld, där smyger vi utmed väggarna i von Zeipels utställning, tillbakaträngda av den erotiskt laddade energi som figurerna utstrålar. Narcissismen är uppskruvad på högsta volym, vilket förstärks av speglarna som några av skulpturerna flankeras av. Och där inga speglar finns, där är det vi själva som erbjuder reflektionsytan.

De scener vi bevittnar är inte direkt de stoltaste i en individs liv: någon kräks på golvet, en annan onanerar slentrianmässigt och en trio är involverad i ett valhänt försök till gruppsex. Sexualiteten består av lika delar lust och tvång, eller kanske en tvångsmässig lust om man skall vara mer korrekt. von Zeipel vänder den voyeuristiska medieuppfattningen av främst unga kvinnors erotiska självbild till ett memento för oss alla: verklighetens ton är färgad av fantasin, ofta den slags fantasi vi helst inte vill kännas vid. Och någon konst för evigheten är det inte tal om. Hennes skulpturer är inte huggna i marmor, utan skulpterade i frigolit och sedan täckta med gips. Ett passande materialval i en tid när inget tycks vara beständigt.



Ung och kåt | Lento Violento
Henrik Örnlind, Tidningen Kulturen

Adolescensens dröm om en spegelvägg förverkligas och manifesteras i Cajsa von Zeipels utställning "Lento Violento" på galleri Andréhn-Schiptjenko. Med en frekvent användning av spegelytor skapas heterotopiska platser i utställningslokalen, där konstnären kan iscensätta identitetskonstruktioner bortom samhällets hegemoniska strukturer. Spegelytans reflektion får en revolutionär funktion som tillåter jaget att framträda för sig själv som ett självständigt subjekt med handlingsutrymme. En handling som i de vita gipsskulpturernas ansiktsuttryck tvångsmässigt vittnar om en underliggande och neurotisk ångest.

Utställningslokalen är överfull av besökare när höstens gallerisäsong inleds. Trängseln, ljudnivån och den sociala närvaron framför von Zeipels vita gipsskulpturer fråntar konstverken sina naturliga referenser till ensamhet, tystnad och avskärmning. De gängliga figurer som von Zeipel skapat är fångade i situationer där omgivningens tidslighet och rumslighet upphävts och uteslutits till förmån för en introvert insjunkenhet i nuet och det egna jaget. I verket King, 2012, möter besökaren en androgyn kvinnogestalt med tuppkam som kaxigt poserar framför en uppställd spegel. Fetischistiska attribut som skor, underkläder och hår framhävs mot den annars helt nakna kroppen och fungerar som transitionala objekt ut i en värld, där frihet från normer och hegemoni kommer till uttryck i objektens radikalitet och gränsöverskridande.

Det kontemplativa och exstatiska i von Zeipels skulpturer bidrar till att upprätthålla ett nostalgiskt skimmer över ungdomen som tidslig epok. I verket Bedscene, 2012, utspelas en akt av sexuell experimentlusta mellan tre unga kvinnor på en säng som placerats mitt i utställningslokalen omgiven av ett spegelgolv. Det extatiska begär som kommer till uttryck i scenen som äger rum mellan de unga kvinnorna är inte uttryck av kärlek eller kroppslig njutning, utan snarare ett homoerotiskt begär till den ungdomliga och självständiga kvinnans attribut. Hästsvansen och platåskorna är här självklara markörer för att skapa attityd och nostalgiska referenser. Alla besökare som är födda under den tidigare delen av åttiotalet känner förmodligen igen skulpturerna utifrån epitetet kickersbrud och blir påminda om karaktärerna med både skräck, avund och beundran.

Utställningen på Andréhn-Schiptjenko är konstnärens första soloutställning i Sverige. Hon har tidigare uppmärksammats för sin antigraciösa skulptur Pretty Vacant, 2012, utanför MOOD gallerian i Stockholm som i likhet med skulpturerna i den aktuella utställningen arbetar utifrån samma tematiska utgångspunkt. Det är ungdomens år som återberättas och får en realistisk upprättelse i von Zeipels konstverk. Med sin fräscha och punkiga estetik förvränger von Zeipel den vita skulpturens konsthistoria till en abnorm figur utan harmoniska eller moraliska ideal.




Göteborgs Konstmuseum | Seconds in Ecstasy

Cajsa von Zeipel works in a large-scale format with explicit references to fashion as well as to the masters of the Renaissance. She models her over-dimensioned sculptures in Styrofoam and the final form is covered by a layer of plaster. On the eastern platform of the Sculpture Gallery, Cajsa von Zeipel´s six meter tall dancer has been given her stage, where she rotates slowly around her pole, caught in an eternal loop. There is nothing graceful in von Zeipel´s depiction. Rather the woman has a passive aggressive expression, lending her an appearance of total control. Traditional power structures are broken down and the hierarchies between object and viewer are dislocated.

Cajsa von Zeipel arbetar i ett storskaligt format och med tydliga referenser till såväl mode som renässansens mästare. Hon modellerar fram sina överdimensionerade skulpturer i frigolit och den slutgiltiga formen täcks med ett lager av gips. På skulpturhallens östra platå har Cajsa von Zeipels sex meter höga danserska fått sitt scenrum, där hon sakta roterar runt sin stång, fast i en evig loop. Det finns inget behagfullt över von Zeipels skildring. Kvinnan har snarare ett passivt aggressivt uttryck som ger sken av total kontroll. De traditionella maktstrukturerna bryts ner och hierarkierna mellan objekt och betraktare förskjuts.


Cajsa von Zeipel | Bedsit Land

Stefanie Hessler

On Thursday, 28 April 2011, Bedsit Land opened at a private apartment in Southern Stockholm. Following the invitation of smallworldsproject to exhibit at curator Stefanie Hessler’s apartment, Cajsa von Zeipel chose the bed as site for her installation. With Bedsit Land, she takes over the most intimate spot in a private home. As a result of this occupation, the actual entitled resident is denied the sanctuary of her own bed. This gesture appears as striking act against privacy and shelteredness, further amplifying the idea behind turning a home into a publicly accessible exhibition space.

Bedsit is a term originally used for a common form of dwellings in Great Britain, comprising a single room with a shared bathroom in a house with several inhabitants. Bedsits are mainly inhabited by students and young people with small personal economies. Due to the size of these rooms, residents usually do not have enough space for any furniture other than a bed, on which they consequently spend most of their time. In 1981, the English synthpop duo Soft Cell devoted their song Bedsitter to this form of housing and lifestyle, expressing the desperation and boredom behind the dazzling and rampant London nightlife at that time. The video of the song shows a young man in his bedsit after a night out partying, revealing his loneliness and isolation by day and the downside of a hedonistic way of living.

“Dancing, laughing, drinking, loving / And now I’m all alone in bedsit land / My only home”

The work will form part of the curator’s everyday life for several weeks, alluding to the idea of collectorship and testing to what extent the exposure of private details is considered appropriate by others: As described in the song, the installation Bedsit Land refers to a similar condition of being absorbed in one’s own thoughts and a world of one’s own by turning away from social interaction. The girl is entirely engaged with herself and lost in her own thoughts and lust. She acts as if she did not know that she is being watched. With the representation of this very intimate behaviour and the situatedness in the apartment, the exhibition seeks to discover what is presentable and possible to share with the public. This question extends to our acceptance of media representations: With her skinny legs and distinctive facial features, the girl follows a certain idea of beauty. von Zeipel depicts prevailing body standards and thusly returns to the question of how we react to the world views and imagery typified in the public realm of media.

In her work, Cajsa von Zeipel refers to classical sculpture and art historical traditions. With her larger than life-size plaster girls, she raises questions about youth culture aesthetics, sexuality and the representation of the ideal of beauty in media today. Cajsa von Zeipel was born in Gothenburg in 1983. She graduated from the Royal Institute of Art Stockholm in 2010. Her work has amongst others been exhibited at Moderna Museet Stockholm, Mitterrand + Cramer Geneva and the Gothenburg Museum of Art, where it is also included in the collection.


NY SCEN | Messy Minors
Konsthallen, Bohusläns Museum

I Cajsa von Zeipels verk möter vi unga kvinnor skulpterade i gips- sköra, uttrycksfulla och överdimensionerade. Hon har gjort ett flertal skulpturer i större format mellan tre och fem meter höga. Genom att vända på förhållandet och låta skalan på skulpturerna bli större, får betraktaren inta objektets roll och verken kan upplevas som både skrämmande, melankoliska och ångestfyllda.

I utställningen visas verket ”Messy Minors” som består av fem skulpturer föreställande unga kvinnor. Figurerna är involverade i en lek med en mörk underton, där fysiskt våld och sexualitet tangerar ett gränsland mellan det tillåtna och otillåtna. Konstnären undersöker i verket vart gränsen mellan offer och förövare går och som lätt kan förflyttas och suddas ut. Det hela ackompanjeras av en ljud- och textbaserad dialog ”A-Z” framfört i ett snabbt tempo som speglar gängmentalitetens tuffa attityd. Verket anknyter till en klassisk skulpturtradition, men laddas med nya innebörder, kopplade till vår tids skönhetsmyter och anspelar på ideal som förmedlas i dagens modemagasin.

CvZ modellerar sina skulpturer för hand i frigolit och gips, en mycket precisionskrävande process.
Referenspunkten är oftast den egna kroppen och fotografier av den. Skulpturgruppen Messy Minors visades även på Moderna Museet i samband med Lee Lozanos utställning den 24 april 2010.
CvZ modellerar sina skulpturer för hand i frigolit och gips, en mycket precisionskrävande process.

"Genom att låta mina skulpturer bli överdimensionerade vill jag vända på objektifieringen. Tanken är att man som åskådare tar objektets roll… Jag tar inte ställning till samhällets kroppsideal. Jag vill skapa en ny hierarki mellan betraktare och objekt. "  (Rodeo, nr 1, 2011)

Cajsa von Zeipel tog magisterexamen i fri konst på Konsthögskolan i Stockholm 2010. Innan dess gick hon på Nya  Dômen konstskola och på Göteborgs Konstskola. Cajsa von Zeipel är född i Göteborg 1983 och gick på det estetiska programmet Konst och Form på Agnebergsgymnasiet i Uddevalla. Hon har deltagit i ett flertal utställningar i Stockholm, bland annat på Bukowskis i utställningen Hem och Ursprung, samt på Moderna Museet (Kulturnatt, finissage Lee Lozano 2010) och konstmässan Market 2011.




WORK IN PROGRESS | Nya Hierarkier
Olga Krzeszowiec, RODEO

CAJSA VON ZEIPELS kvinnor är jättar. Men de är samtidigt sköra, skulpterade större än livet för att vända på förhållandet mellan åskådare och verk. Hennes examensutställning på Kungliga Konsthögskolan var en av förra årets mest omtalade. Nu befinner hon sig mitt i arbetet med nya verk. Följ med på ateljébesök hos en av Sveriges mest intressanta konstnärer.

När Cajsa von Zeipel tog sin examen från Kungliga Konsthögskolan våren 2010 blev hennes sköra överdimensionerade kvinnoskulpturer slututställningens stora snackis. Sedan dess har hon flyttat in i en ny ateljé, där hon just nu skulpterar fram nya verk. Steg för steg växer de fram, tunna flickor större än sina åskådare.

Dina skulpturer föreställer ofta bräckliga kvinnor i överdimensionerade former. Vad vill du säga med dem? - Unga tunna flickor i utsatta situationer får ofta en offerstämpel. Genom att mina skulpturer bli överdimensionerade vill jag vända på objektifieringen. Tanken är att man som åskådare tar objektets roll. Det omvända förhållandet mellan åskådare och skulptur kan kännas skrämmande och kontroversiellt. Men jag tar inte ställning till samhälls- och kroppsideal. Jag vill skapa en ny hierarki mellan betraktare och objekt.

Var börjar du? - Ofta med en slarvig skiss. Jag har en stark känsla av vad jag vill göra redan från början. För mig är det viktigt att mina verk fungerar rent rumsligt. Jag anpassar skulpturen efter rummets egenskaper. Under min utställning på Konsthögskolan på Fredsgatan ville jag få verket att interagera med de skulpurer och den miljö som redan fanns i lokalen.

Hur ser processen ut när dina verk växer fram? - Jag börjar skulptera stympade kroppsdelar. Ben, lår, underben och bäckenet får ta form först. Jag låter det falla på plats som i ett pussel. När jag kommer till ansikten så modellerar jag i lera. Med hjälp av små metallverktyg får detaljerna ta form. Steg för steg. Det är en ganska lång process.


Seldom seen such small size shoes | Messy Minors
Stefanie Hessler, CONTRIBUTOR

Cajsa von Zeipel Segerberg's gang of sculptures refers to classical figures. Her white plaster girls are taller than real human beings and follow their own particular beauty standard. Tall, skinny and self-aware in attitude, they obey their own thoughts and movements, each of them occupied in her own thinking and following an invisible path of action. The sculptures resemble a film still that is just about to move. Something should happen, not suddenly but rather automatically following the gang's own rules and self-evident only to those included and mastering the codes. Too large in height and attitude, they do not fit in, not in the gallery space and not into how human beings look and act. Somehow, they are more perfect. They look down on you and make you not feel especially welcome. The sculptures form their own closed circle of friends, sharing attitudes and codes an outsider cannot understand. They challenge each other, change roles, play with tensions. They experience group dynamics and create their own rules of the game.

Christopher Insulander enters the group, interacts, takes part. He copies poses and steps into their own malleable time and reality. Because of his presence, we become aware of the sculptures' stillness and inanimate nature. Christopher's being there reveals the difference between his exuberant alive body and their classic timelessness. Enacted by his intervention, they come to life, mock him. He seems to ask them who and why they are, what games they are involved in and what happens if an alien element interrupts the group. They share similar codes and Christopher is almost accepted as part of the gang. Wearing the same plateau soles, he does not hesitate to confront the girls.

Cajsa sculptures investigate the human body, proportions and group relations. They examine the viewers' attitudes and point to our self-conceptions. Those who enter the space, who try and look them in the eyes, are questioned and need to revise their own self-evidence. During Cajsa's show "Messy Minors" at Galleri Mejan, the group of five sculptures is accompanied by a video and sound dialogue, structured from A to Z. Here, the gang-specific language and a conflict between structure and attitude become clear.

Cajsa von Zeipel Segerberg graduates this spring from the masters programme at the Royal Institute of Art in Stockholm. Her installation "Messy Minors" will be on display at Moderna Museét as part of the finissage of the Lee Lozano exhibition. Cajsa's works can also been seen at this years masters exhibition at Konstakademien.